"Jag hoppas att håkan ramlar" säger han.
Nattens lyktor lyser starkt, följer med dig hem för att inte bli blind. Det är kvällens alkohol som har gjort mitt hjärta blint.
Vi somnar svettiga av varandras värme. Jag smiter iväg lagom till att se lyktorna släckas i takt med att det brinnande eldklotet sätter sin färg på den nya morgonen.
Jag är rädd för att bli sviken igen. Vågar inte riskera att förlora ännu ett år med ett hjärta som pumpar blod för två.

"MEN! Du är ju kär i killen! Du saknar honom!" 
Då funderar jag på om jag är ensam om att inte ha blivit lobotimerad av det heterosexuella samhället.
Kan man inte vara vän och därmed sakna någon av motsatt kön utan att vara kär i människan?
STÖRT!

med detta säger jag tack och hej. kanske föralltid. kanske är jag tillbaka redan imorgon. kanske öppnar jag mitt hjärta på ett annat ställe. vi får se. inget är skrivet i sten.